Såg "Spårlöst" för ett tag sen. Det var om en tjej som sökte sin pappa och jag kunde inte hjälpa att det vattnades i ögonen på mig. Tänk att det har gått nio år sen. Det är helt sjukt. Det här ska inte bli ett deppinlägg, tvärtom. Jag har lärt mig att tänka på det positiva minnena som jag har. Visst, jag kan bli ledsen ibland. Men jag slår snabbt om och tänker på något roligt minne som vi har tillsammans och sen sitter jag där och ler. Skrattet sägs ju vara den bästa medicinen.




Later!