Hade jag varit sju år hade jag nog börjat denna text med att skriva ungefär så här: Min mamma bor inte här, hon jobbar med gamla gubbar och gummor och är jättelång. Min pappa bor i himlen, där sitter han på ett moln och tittar ner på mej ibland. Nu är jag visserligen inte sju år, även fast det hade varit skönt ibland. Att kunna borra in sej i mammas famn och bara glömma omvärlden för en stund.

Jag har haft turen att få världens bästa föräldrar. De har verkligen funnits där för att hjälpa mej, vad det än har varit. Jag kan verkligen prata om allting med mamma och jag vet att hon lyssnar och förstår. Vi har fått en väldigt bra relation och jag tycker att det är skönt att få komma hem ibland då och då och bli ompysslad av henne eller bara gå på stan och fika. Jag tycker om att spendera tid med henne helt enkelt. Hon är en som jag ser upp till, en som alltid säger vad hon tycker och aldrig tar skit från någon. Sedan har hon heller inte riktigt "vuxit upp", hon vet fortfarande hur man har kul och skämms inte för det. Vilket jag hoppas att jag själv inte gjort då jag är lika gammal. För att sedan inte tala om hur snygg hon är! Vet inte hur många gånger som jag fått höra från mina vänner att min mor är en MILF.

Pappa gick bort då jag var tio år gammal och även fast det är 11 år sedan nu så har jag fortfarande svårt för att prata om honom. Men jag antar att jag inte är mer än mänsklig, även om jag ibland försöker att inte låtsas om det. Mamma och pappa var skilda redan sedan jag var liten men det var aldrig någonting som bekymrade mej. Jag tyckte mer att det var lite roligt med "två" julafton och födelsedagar. Pappa var förlamad från midjan och neråt och satt därför i rullstol. Detta var inte heller någonting som jag tyckte var konstigt, det var snarare skönt at alltid ha någonstans att sitta då man blev trött i benen. Pappa var en sån människa som alla gillade och han skapade vänner vart han än vände sig. Han såg alltid den lilla ljusglimt i allt och var alltis glad och skämtsam. Men jag har även fått höra från mamma att han kunde ha världens temperament ibland (även hon har sina stunder) som vi tror att jag kan ha fått ärva (eller kanske en uns från de båda).

Båda mina föräldrar har egenskaper som jag försöker att apa efter själv. Jag vill också vara en som är lätt att tycka om, inte tar någon skit, kan gå sin egen väg och som alltid ser det lilla ljuset i mörkret. Om jag sedan skulle få se lika bra ut som mamma när jag är i hennes ålder vore inte heller helt fel!


PS. Jag vet att jag inte hade bott själv om jag hade varit sju år, men antar att alla förstår hur jag menar. Ja, jag tyckte det var väldigt viktigt att förtydliga detta.
Over and out!